Idag gjorde jag läkarundersökningen inför aborten.  Vecka 5+5 är jag tydligen i , vilket är tidigt som "tur" är.

Jag bara satt där och fick svara på alla dessa frågor om det är säkert att det är det här jag vill. 

Jag svarade tveksamt att jag måste,  hon sa då till mig att jag inte kan ångra mig sen. 

-nej jag vet , men jag kan inte...

Jag kände hur tårarna brann innanför ögonlocken...

Sen bar det av in till gyn stolen , kände mig så jävla utelämnad och rädd. 

När jag var klar där bar det av in till nästa rum där en annan kvinna synade mig noggrant och förklarade allt jag ska gå igenom . Vi bokade in allt tills på måndag då det är dags för mig att ta en första tablett... 

Efter detta besök blev det mer och mer verkligt för mig och tårarna sprutade som en skakad cola flaska.

Jag pratade med han den där som ska vara min kille, han sa mer eller mindre att det var väl inte så jävla farligt,  det är väl skönt att snart få det överstökat. Och jag blev då förbannad , detta är fan ingen jävla spermie bara , detta är ett foster som växer i mig, Williams syskon , ett blivande barn.

Han skrek på mig och tycker att jag är orättvis och barnslig. Jag tycker själv att jag har all rätt i världen att känna mig skit.. 

Han avslutade samtalet genom att klicka mig och skita i att ringa upp...

Just nu vill jag bara ge upp och skita i allt , precis allt!