Idag gjorde jag läkarundersökningen inför aborten.  Vecka 5+5 är jag tydligen i , vilket är tidigt som "tur" är.

Jag bara satt där och fick svara på alla dessa frågor om det är säkert att det är det här jag vill. 

Jag svarade tveksamt att jag måste,  hon sa då till mig att jag inte kan ångra mig sen. 

-nej jag vet , men jag kan inte...

Jag kände hur tårarna brann innanför ögonlocken...

Sen bar det av in till gyn stolen , kände mig så jävla utelämnad och rädd. 

När jag var klar där bar det av in till nästa rum där en annan kvinna synade mig noggrant och förklarade allt jag ska gå igenom . Vi bokade in allt tills på måndag då det är dags för mig att ta en första tablett... 

Efter detta besök blev det mer och mer verkligt för mig och tårarna sprutade som en skakad cola flaska.

Jag pratade med han den där som ska vara min kille, han sa mer eller mindre att det var väl inte så jävla farligt,  det är väl skönt att snart få det överstökat. Och jag blev då förbannad , detta är fan ingen jävla spermie bara , detta är ett foster som växer i mig, Williams syskon , ett blivande barn.

Han skrek på mig och tycker att jag är orättvis och barnslig. Jag tycker själv att jag har all rätt i världen att känna mig skit.. 

Han avslutade samtalet genom att klicka mig och skita i att ringa upp...

Just nu vill jag bara ge upp och skita i allt , precis allt! 

I denna blogg kommer ni få följa mig i min dagliga kamp i ett destruktivt förhållande.  Vi börjar med en berättelse fram tills idag. 

För 1 år sen träffade jag en kille genom min väninna.

Jag föll pladask för hans utseende och charm liksom alla i min omgivning.

Redan efter första kvällen var jag fast vid honom vi slet oss inte ett dygn 

ifrån varandra i flera månaders tid.

Ju mer tiden gick desto fler krav kom in i bilden.

Han sa hela tiden " du jobbar för mycket, du pratar i telefon för mycket, 

älskar inte du mig längre, du bryr dig inte om mig, osv" gav mig gärna 

dåligt samvete.

Efter ytterligare någon om jag kom hem 5 min senare än vanligt pga trafik 

eller att jag var tvungen att tex tanka sa han " hur kommer det sig att du 

blev så sen? har du träffat någon ny? Döljer du något för mig? "

Efter 6 månader var han hårdhänt imot mig första gången, kastade in mig 

i köksmöblerna , sparka in mig i nattduksbordet kallade mig för en massa elaka ord  hora, fitta, slampa osv.

Dagen efter förlät jag honom, vilket jag i normala fall annars aldrig 

skulle gjort.

1månad senare kastade han ner mig på backen bara för att jag blev ledsen 

för att han skrek på mig...

När vi varit tillsammans i 8månader började han kontrollera hur jag 

klädde mig när jag skulle till jobbet, vem jag pratade med i telefonen och 

om jag sminkade mig var det i hans ögon för någon annans skull..

Efter ytterligare någon månad orkade jag inte mer, jag försökte ta mitt 

liv och fick ligga på akuten i 2 dygn. Han tyckte att det var förnedrande 

för honom...

De skickade hem mig utan någon direkt uppföljning då de fann mig i grund 

och botten psykiskt frisk... Det var ju pga honom jag gjorde det... Jag fann liksom ingen annan väg därifrån..

Dagen efter jag kom hem slet han upp mig ur sängen på morgonen kastade upp 

mig mot bokhyllan , tog tag i min nacke och sa " vänta lite så ska jag bara 

hämta pillrena så kan vi ta livet av oss i hop din äckliga slyna"..,

Jag började gråta och då tog han nacksving på mig och kastade ner mig i 

golvet ställde sig över mig och skrek ut hur himla värdelös jag var osv..

Han lämnade mig gråtande på golvet och gick in till köket och började 

prassla med knivarna.. Jag tog min chans och sprang ut där ifrån..

Jag tog mina nycklar och åkte för att bo hos min mamma.

Då jag fortfarande hade saker kvar där var jag tvungen att be honom om 

ursäkt för att jag försökte ta mitt liv och för att jag gjorde honom arg 

och orolig...

Sedan jag flyttat hem till min mamma har han börjat vara gullig igen...

Detta är nu 5 månader sedan jag försökte ta mitt liv.

Jag bor nu i en egen lägenhet med min 5åriga son (deltid),

Ni kanske tycker att det inte vore så svårt.. Men jag vet varken in eller 

ut..

Denna kille säger nu " jag älskar dig, jag lovar att förbättra mig osv. 

Han ger mig 1000 olika anledningar till varför han blev arg..( han ger mig 

skulden för det mesta), han säger att han har ju faktiskt aldrig "slagit" 

mig osv...

Denna kille har nu gjort mig gravid , vilket jag utan tvekan kommer att ta bort, trots min stora längtan efter att få ett till barn.

Trots det att han är ett jävla as så har han fina sidor som på något vis raderar allt som har hänt. 

Men det är nu kampen om att ta mig ur detta har startat och om jag lyckas kanske fler i min situation kan läsa detta och finna sin egna väg.